Ett landskap av oändliga ängar, tropiska skogar som erhåller mer mysterier än den självaste heliga graalen, vildvuxet gräs så långt ögat kan nå, där finns allt från sjungande blåsippor till talande träd, djur och människor som lever i enhet, tillsammans med moder jord. Vi är alla hennes barn. En plats där alla hyser enorm respekt för varandra, för alla ting på denna planet. Imorse hörde jag en fågel sjunga utanför mitt fönster, jag hörde detta fjäderfä sjunga om en bättre värld, en värld där friheten är ett faktum, kärleken till allt och alla är lika stark som kärleken från en mor till hennes barn. En värld där vi alla lever i samklang med allt, vi är allt, allt är vi. I en sådan värld kan alla kommunicera, djuren talar med människor som jämlikar, vinden sjunger sin eviga sång, vattnet viskar om alla världens sanningar och människorna är inte längre egoistiska monster utan istället ödmjuka varelser som vill ge någonting tillbaka till moder jord, efter allt hon gett oss, ge tillbaka respekt och kärlek, till allt som är hennes, vilket är allt som finns på vår jord, inklusive oss själva. Det är i denna värld jag vill leva i, en värld fylld av blomstrande liv och grönska.
Men vi har alla våra utopier. Inte finns det en möjlighet att en värld likt ett paradis någonsin kommer finnas, våra drömmar kommer aldrig besannas.
Vi är de oheliga. De utan värde. De fördömda.
