We're all part of the big cosmic joke

Nattens dystra mörker har lagt sig över stadens alla vrår.
Omgiven av en djup tystnad, är det bara jag, ensam.
Det är nu min tid är i centrum.
Mörk i sinnet, denna tid är mitt melankoliska andrum.
Det är denna tid jag ofta finner mig själv förundrad över
världen, den dystra kaotiska värld vi alla är en del av.
Det är en ledsam stund, en stund fylld av sorg och smärta,
då jag tänker på hur världen ser ut, inte den idylliska
världen de flesta av oss lever i.
Nej. Den riktiga världen, den ondsinta, fördömda värld,
som vi kallar jorden.
Vi är de fördömda, den egocentriska ohyran som sakta
dödar vår jord tills ingenting finns kvar.
Vi är alla mördare, direkt eller indirekt. Döda är vår natur.
Jag påstår här och nu att människosläktet är ett gift.
Vi är alla djävulens avkommor, onda i sinnet,
dock lever vi alla i idyllen av en blomstrande god värld,
där vi alla gör vårt bästa, försöker vara så goda vi kan.
Detta är rentav inbillning, vi är onda intill själen.
Vår värld är fördömd, vi är fördömda. Vi förtjänar vad
som komma skall.
"Maybe this world is another planet's hell" sade
Aldous Huxley för längesedan, jag överväger detta.
Det vore inte helt otroligt om så var fallet,
det skulle snarare förklara en hel del.
Denna djupa melankoli färgar mina tankar.
På nattens mörka timme, är detta vad som upptar min tid.

När jag egentligen borde plugga. Om inte sova.