Sometimes we all lose solid ground

Handlöst faller jag i slow-motion.
Marken jag står på förintas på ett ögonblick,
och kvar är ett svart vakuum.
Ett ingenting.
Sakta faller jag ner, och jag undrar vart jag är på väg,
kanske faller jag upp?
Jag inser att det finns inget slutmål,
det finns ingenting.
Och jag grips av panik.
Gravitationen drar mig tillbaka,
och jag inser att det inte är tomt.
Världen är inte ett ingenting.
Även om man ibland är blind,
man ser inte meningen,
svart dimma förpestar ens sinne.
Och allt är ingenting, ingenting existerar.
Ibland är jag bitter.